Första skoldagen

Efterdyningarna av en panikattack sitter kvar i kroppen, jag känner mig matt och orkeslös. Att denna dag, som var så stor på många sätt, skulle bidra med detta. Men allt gick bra och kroppen lugnar sig tillslut, men oron kommer nog hålla i sig en stund till...

Idag var dagen kommen, Wiggos allra första skoldag. Hallå hjälp liksom, när blev vårt lilla mirakel, min förstfödde, såhär stor??

Klockan ringde strax före sex och dagen startade med en lugn frukost för två pirriga föräldrar och en laddad skolpojk. Med frukost i magen och redo för dagen följde jag W ut till bussen. Inte nog med att han ska börja förskoleklass, ungen ska åka skolbuss helt själv till och från skolan med. Och på vägen till skolan innebär det även ett bussbyte, så mamman var lagom nervös över allt detta.

W var laddad till tusen och när bussen kom pep han kvickt in och satte sig till rätta. Busschauffören, som nog förstod att de var första gången, var vänlig och informerade en nervös mamma att de hjälper till så han kommer på den andra bussen och de har koll så det var bara att slappna av. Puh..

MEN det är ju trots allt vår förstfödde vi pratar om, så när bussen åkt så smygkörde vi efter bara för att se att han kom fram ordentligt till skolan, vilket han givetvis gjorde. Passade även på att lämna av lite regnkläder på hyllan så han slapp släpa det själv på bussen.

Dagen flöt på och klockan blev 14. Bussen skulle komma 14.02 så jag gick ut för att möta upp vår prins, men bussen kom inte. Väntade till klockan blev 14.10, sen gick jag in till M och frågade hur länga jag borde vänta innan det var läge att bli orolig. Strax därefter såg vi skolbussen passera och tänkte att chauffören kanske missade vår hållplats, vet att det hände för L förra året nämligen. Men när bussen någon minut senare passerade vår hållplats åt andra hållet blev jag ordentligt orolig..

Medan M satte sig i bilen ringde jag trafikenheten, som i sin tur ringde upp chauffören. Wiggo var aldrig med bussen hem. Den lärare som lämnat av barnen vid bussen hade inte haft med sig Wiggo dit, och meddelade ej heller att någon fattades. Här höll jag på att bryta ihop, för hela samtalet var så lugnt och avslappnat precis som om vi diskuterade kvällens måltid eller nått. Inte att min son var borta och inte kommit med bussen hem.

M åkte till skolan och jag gick runt med en stor klump i bröstet. Det var de värsta 20 minuterna i mitt liv, innan M meddelade att Wiggo var på plats i bilen och de var på väg hem båda två. Då kom tårarna och paniken rusade igenom hela kroppen. Jag hamnade i en hög på golvet och kunde inte sluta gråta. Älskade älskade Wiggo vad du gjorde mamma orolig när du inte kom hem. Är bara så tacksam att allt gick bra och att M som tur var var hemma för annars vet jag inte hur jag hade fixat det hela. Han är verkligen min klippa i stormen!

När M kom hem fick vi lite klarhet i varför det blivit tokigt. Av någon anledning stod Wiggo med på fritalistan, vilket borde vara omöjligt då vi överhuvudtaget inte ens ansökt om fritaplats eller lämnat in några schematider för detta. Men så var det i alla fall. Så medan fröken tog med barnen till skolbussen följde Wiggo glatt med fritakompisarna till matsalen för mellis. Det gick ingen nöd på honom att missa bussen, han hade de superbra och var inte det minsta nedslagen över att pappa fick komma och hämta.

Imorgon väntar en ny skoldag, med skolbuss fram och tillbaka. Förhoppningsvis utan några missöden. Men denna gång vet både Wiggo och pedagogerna att han ska med skolbussen hem, så vi håller tummarna att han kliver av här hemma med. Nu sover han gott i sin säng och jag ska snart göra det samma. Efter ett långt kramkalas när han kom från skolan slog jag ihop som ett korthus av ren utmattning, men då kvällen innebar gäster så blev det en kort återhämtning. Så nu skriker kroppen efter en mjuk säng och ett gosigt täcke.

God natt världen, imorgon tar vi nya tag!